från Torka aldrig tårar utan handskar

Jonas Gardell

Illustration by Shuxian Lee

Augustidagen har passerat utan ett moln på himlen, men genom de tillslutna fönstren på isoleringen tränger inte sommaren.

Mannen i sängen är utmärglad och märkt av långt framskriden Kaposis sarkom. Han har bara några dagar kvar att leva.

I vanliga fall brukar tumörsjukdomen drabba äldre män i Medelhavsområdet och sjukdomsförloppet vara så pass långsamt att de sjuka hinner dö av andra orsaker, men sedan en tid har det rapporterats en mängd fall främst i USA där cancern varit mycket mer aggressiv.

Armar, huvud och hals på mannen i sängen är täckta med de stora bruna fläckar som cancerformen ger.

Han har fruktansvärda liggsår över hela stjärten och svanken. Man har lagt skumgummi runt själva såren för att skydda huden så att den inte ligger och skaver direkt mot madrassen men det hjälper mycket litet.

Hans kropp är tunn, nästan genomskinlig. Avmagrad av de ständiga diarréerna. Han har krystat ur sig till och med sina egna tarmar.

Mannen är ensam.

Får aldrig några besök.

Sedan en tid har han nästan slutat att tala, ligger apatisk, kämpar tyst. Ibland gråter han. Av smärta eller av sorg vet ingen.

 

*

Två kvinnor utför tysta sina sysslor i det kala rummet där fönstren aldrig öppnas och där den enda utgången är en dörrsluss direkt ut på gården. De kretsar kring kroppen i sängen som präster som tjänstgör kring ett altare.

I sängen ligger den unge mannen och stirrar rakt upp i taket. Han svettas och han gråter, men han säger ingenting.

Det är en äldre sjuksyster och ett yngre biträde som är inne hos honom. Den äldre har jobbat på Roslagstulls infektionssjukhus i många år. Den yngre har just börjat. De bär båda skyddshandskar, munskydd och gula skyddsrockar.

De har tillsammans lagt om ett av mannens liggsår och det unga biträdet har tillfälligtvis tagit av sig sina smutsiga handskar, kanske för att rätta till ett lakan eller något.

Plötsligt lutar hon sig fram över den unge mannen i sängen och torkar hastigt bort hans tårar med ovansidan av handen.

Hon gör det utan att tänka, i en impuls av empati och medkännande.

Den äldre systerns ögon vidgas en aning, ogillande.

Den sjuke sluter sina ögon. Han gråter ännu.

De två kvinnorna lämnar tyst rummet när de är färdiga med sina sysslor.





“Jag hoppas att du spritar händerna ordentligt nu!”

De har precis kommit ut genom dörrslussen—varje rum är isolerat med två dörrar som aldrig får vara öppna samtidigt—och står på gårdsplanen utanför baracken med isoleringsrum.

Den äldre systern kan inte hålla sig utan fräser barskt till det yngre biträdet. Den yngre ser oförstående ut. Den äldre förtydligar irriterat.

“Ja, ska du hålla på att torka tårar får du verkligen använda skyddshandskar!”

“Men han var ju så lessen!” utbrister den oerfarna förtvivlat.

Den äldre systern fnyser.

“Du vet mycket väl vad som gäller. Varje gång man ska gå in till någon av patienterna, om det så bara är för att rätta till ett draglakan eller fråga om han är törstig, ska man genomgå noggrann handtvättsprocedur, ta på sig handskar, munskydd och den gula rocken. Det finns inga undantag. Sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga. Är det uppfattat?”

“Men”, försöker den yngre protestera, men blir avbruten.

“Ja, nu vet du det i alla fall. Torka aldrig tårar utan handskar!”

Den äldre skakar på huvudet.

Sedan går hon därifrån.



*

Det här är en berättelse om en tid och en plats.

Det som berättas i den här historien har hänt.

Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I den här stadens parker, dess uteserveringar, barer, bastuklubbar, porrbiografer, sjukhus, kyrkor och begravningsplatser. Det var på gatorna och i husen i den här staden, bland de här människorna det hände.

Det som berättas i den här historien hände samtidigt på många andra platser under samma tid, men det får andra berätta om.

Det som berättas i den här historien händer också idag, det händer hela tiden, men inte heller det tillhör just den här berättelsen, även om den sträcker sig in i nuet.

Att berätta är en sorts plikt.

Ett sätt att hedra och att sörja och att minnas.

Föra minnets kamp mot glömskan.



*

Det lilla huset är väl i sig ingen märkvärdighet, men det ligger högt uppe på en klippa som stupar brant ner i havet. Som ett näste blickar det ut över vattnet.

Huset, som är ett arv på deras mammas sida, liknar faktiskt mer ett fågelrede än ett sommarställe. När det byggdes valde man att inte lägga det parallellt med vattnet utan vinklade upp det mot fjärden, och på så sätt får man från verandan en strålande utsikt över vattnet och kvällssolen, samtidigt som man är skyddad från vinden så länge det inte blåser rakt norrifrån.

“Vårt eget vakttorn!” som deras far brukar skämta. Då ser de alla så glada ut, för det är ju så det är.

Detta är deras vakttorn.

Inne i staden bor de trångt och mörkt, här ute flödar det av ett nästan overkligt ljus, och man ser så långt ögat kan nå.

Det är som skillnaden mellan den skuggvärld i vilken människan nu lever, som är dömd att gå under, och den nyskapade världen, detta flöde av ljus som kommer sig av Jehovas närvaro, den värld som de väntar på.

När Benjamin så småningom skall minnas sin barndom är det sommarhuset han först får en bild av. Havet, ljuset—det nästan overkliga—verandan, de smala rangliga trapporna ner till bryggan och stranden, sådan han tänker sig evigheten.

Det är försommarkväll. Måsarna skriker. Solen skiner över fjärden nedanför, speglar sig i alla verandans fönster, tillsammans med himlen och havet.

Vintern är äntligen besegrad.

Den finns inte mer. Som havet när Jehova upprättat sitt rike. “Och jag såg en ny himmel och en ny jord, ty den förra himlen och den förra jorden var borta, och havet är inte mer.”

På dagen har de varit ute och dragit strömming. Nu står modern vid spisen och steker strömmingsfiléer vända i ströbröd. Benjamin tumlar runt med sin lillasyster Margareta. Hela vintern har de längtat efter att få komma ut i sommarhuset, och nu är de äntligen här.

Långsamt har huset kommit till liv igen. När de låste upp ytterdörren på lördagsförmiddagen och klev in var det som om tiden liksom stått still under vintern, som en klocka som slutat gå.

Det var rått och lite fuktigt inomhus. På golvet fann Benjamin tre gröna små plastsoldater och en liten leksaksbil. I ett hörn låg Margaretas blunddocka. De måste ha lämnat huset i höstas när han och lillasystern varit mitt uppe i sin lek.

På matbordet hade en Dagens Nyheter legat uppslagen, daterad till 7 oktober 1969. Det är året innan. Benjamin stavade sig igenom rubriken. Det kunde han inte förra året. Det har han lärt sig under vintern.

Under helgen som gått har de öppnat huset för säsongen, städat, vädrat ut, bäddat rent i sängarna. Benjamin och Margareta har mest sprungit omkring och hoppat och lekt. Som ystra kalvar, brukar deras far säga och skratta.

Medan modern gör i ordning maten tvättar fadern fönster på verandan. Att Benjamin och Margareta springer runt bekommer honom inte.

När Margareta klättrar på verandaräcket upphör han inte med sitt arbete och han ser inte ens åt henne utan ger henne en tillsägelse som om i förbifarten.

“Margareta”, säger han, “klättra inte på räcket. Du kan ramla ner.”

“Men jag ramlar inte ner.”

“Det vet du inte.”

Fadern fortsätter med fönstertvätten, djupt koncentrerad. Det här är ett arbete han älskar.


Att göra rent. Ta bort fläckar. Återställa.

Som när vågen suddar ut barnens sandslott och fotavtryck i sanden och lämnar stranden jämn och fin igen. Som en sorts korrigering.

Benjamin stannar upp i sin lek och lutar sig över räcket, tittar ner över den branta klippan som stupar mot havet. Det är svindlande.

Modern kommer ut med tallrikar, bestick och glas och börjar duka.

“Dör man om man ramlar ner här?” undrar Benjamin.

Högt uppe är de. Det är en synd att falla.

Den som faller har utmanat Gud.

“Får jag se!”

Också hans lillasyster lutar sig framåt där hon klättrat upp på räcket. Också hon vill se nerför branten som sin storebror. Benjamin lutar sig ännu lite längre ut över räcket. Margareta skrattar och härmar sin storebror.

Solen skiner. Måsarna skriker.

Modern lägger ut kniv och gaffel vid varje tallrik.

Noggrant. Metodiskt. Hon gnolar medan hon dukar.

Benjamin känner hur musklerna spänner sig, hur kroppen bereder sig för att hoppa. Han balanserar på räcket, det kittlar i magen när han närapå tappar jämvikten. Nedanför är djupet.

Margareta skrattar och klättrar ännu ett stycke högre och häver sig liksom ut, och då är det som om något plötsligt går fel, och hon tappar greppet om räcket och börjar falla framåt och neråt, först långsamt, sedan på en gång snabbare.

Men just i samma ögonblick har fadern hastigt rest sig från sin fönstertvätt och fångar upp dottern, hon hinner inte ens bli rädd. Han har henne i sina armar och lyfter ner henne från räcket alldeles innan olyckan skulle ha skett, samtidigt som han svarar på sonens fråga med samma lugna men bestämda röst som förut.

Han säger: “Det, Benjamin, tycker jag vi låter bli att ta reda på.”

Inget annat svar. Diskussionen är avslutad.

“Nu är i alla fall strömmingen klar”, säger modern och går in i huset igen för att hämta maten.

Familjen sätter sig vid bordet på verandan. Fadern leder dem i bordsbön och sedan äter de stekt strömming med potatismos. Barnen äter fisken med händerna.

Modern vill gärna se middagen som en tid då de alla samlas och pratar med varandra så hon säger: “I alla fall underbart väder.”

Det är ingen fråga, och hon får inget svar. Det är mer ett exempel på sådant man kan säga när man sitter och äter tillsammans. Sådant som är trevligt.

“Får vi bada sen?” frågar Benjamin mellan tuggorna.

“Benjamin ska använda gaffeln när han äter”, svarar fadern utan att se upp från sin tallrik.

“Får vi bada sen?” upprepar Benjamin sin fråga.

“Ja, det är fantastiskt när man kan få sådana här kvällar redan i slutet av maj”, säger fadern.

“Får vi bada sen?”

”Ja, sommaren blir så lång då”, säger modern.

Fadern avbryter.

“Benjamin, du är sju år gammal. Ät inte med händerna. Använd gaffeln.”

 

*

Ett annat sjukhus. Ett annat sjukhusrum.

Södersjukhuset. Avdelning 53. Sal 5.

Vitt.

Kala väggar förutom den enda tavlan.

Ett grafiskt blad. Några rektanglar som överlappar varandra. Vem hade någonsin bestämt att den skulle hänga där? Är det meningen att den skall skapa hemtrevnad?

Vid sängen ett bord med tops, saltvattenslösning, mediciner, en vas med röda tulpaner, dagsgamla kvällstidningar, 10 mars 1989, rubriker om KU-förhören med Carl Lidbom om den ständigt pågående Ebbe Carlsson-affären, ett juiceglas med sugrör. Vid sängens ände droppställningen som förser den unge mannen i sängen med morfin, antibiotika och näringslösning, den unge mannen i sjukhussängen som har slangar i näsa och armar.

Bredvid sängen på en stol sitter en annan ung man. Han vakar. Tidigare på dagen var några vänner där och höll honom sällskap, men nu är det bara han. Just nu läser han dikter högt för den sjuke.

“Jag fortsätter med en dikt av Karin Boye”, säger han. “En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut en gång ...”

För ett ögonblick tittar han ut genom fönstret. Det är vinter. Han vill öppna fönstret men fönstret går inte att öppna.

Allt här är tillslutet. Isolerat.

Han sluter ögonen och frammanar i sin fantasi en tidig kväll i maj. Det är alldeles i början av någonting. Från fönstret som står öppet kommer en doft av hägg. Nu kommer den sommar som de väntat på, som de satte som mål.

Åtminstone till sommaren, sa de till varandra och så tummade de på det. Han kan bli alldeles desperat när han tänker på det.

Han öppnar ögonen och är tillbaka. Fönstret är stängt. I rummet en lukt av desinfektionsmedel och något obestämt kväljande sött som han för alltid skall förknippa med detta rum.

Det är inte sommar. Det är vinter.

 

*

“Jag orkar inte mer. Får jag duka av?” säger Margareta.

“Är du mätt i magen då?” frågar modern. Sonen reser sig otåligt.

“Jag är också mätt. Får vi bada nu?”

Benjamin vänder sig om och speglar sig i det nytvättade fönstret.

“Är inte det för kallt?” invänder fadern.

“Det är inte alls för kallt”, säger Margareta.

“Det vet du inget om”, säger modern. “Vill Ingmar ha kaffe?”

“Det vore gott tack, käraste. Hur som helst måste ni ändå vänta en halvtimme i alla fall så ni inte får kramp.”

Benjamin speglar sig i det nytvättade fönstret.

Han sjunker in i sin spegelbild. Han gör så ibland.

Rör långsamt armen och ser sin spegelbild göra detsamma. Studerar sina ögon, sitt ansikte, lägger huvudet lite på sned åt först det ena, sedan det andra hållet.

Så plötsligt trycker han bägge sina handflator mot rutan. Det blir ett tydligt avtryck av hans händer.

“Men vad gjorde du nu?” utbrister fadern irriterat. “Jag har ju just tvättat fönstret!”

Först nu blir Benjamin närvarande igen. Han ser förundrat på handavtrycken.

Han tänker: “Jag är här.”

Det är en stor och mäktig tanke.

Han har upptäckt att han finns.

I hela sitt liv skall han minnas just det här ögonblicket. Sommarkvällen, verandan, havet. Handavtrycken på glaset. Att han fick syn på sig själv.

Det var något han såg där i fönsterrutans spegel. Något som såg tillbaka på honom och liksom nickade bekräftande. Det skall bli ett av hans allra tidigaste minnen.

“Nu kan du hämta trasan och fönsterputs och tvätta bort det där avtrycket.”

Fadern fortsätter att äta. Det är så han alltid gör. Han höjer inte rösten. Han blir inte arg. Han avgör något, och sedan är det så. Då finner sig de andra. De vill lyda.

Benjamin älskar sin far. Och han älskar faderns auktoritet. Att han bestämmer hur det är.

“Det gör inget”, säger pojken glatt, “för jag tycker att det är roligt att putsa fönster.”



*

Den unge mannen i sängen har öppnat ögonen. Blicken far oroligt fram och tillbaka i taket.

Han svettas. Han andas. Envist, skräckslaget.

Det är en ansträngning att andas. Han ligger med handflatorna uppåt, som i bön. Han gnyr. Han är mycket trött och mycket rädd.

Tårarna rinner från hans ansikte. Han gråter och gråter.

Den unge mannen som sitter bredvid försöker att inte se att mannen i sängen gråter. Istället försöker han koncentrera sig på dikten han läser.

Inte höja rösten.

Inte smittas av den andres oro.

Bevara lugnet. Auktoriteten. Med sin auktoritet skall han beveka den sjuke.

Kärlek och kontroll. De går inte att skilja från varandra.

Egentligen vill han ropa och slita tag i sin älskade, skaka liv i honom, slå honom, smeka honom, trösta: “Inte gråta, min älskade, inte ska du gråta!”

Men han ropar ingenting. Han slår inte, smeker inte, tröstar inte, han bara läser istället, dikten av Karin Boye, söker sig in i orden: “Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund ...”

Rösten stockar sig mot hans vilja. Han måste dra djupt efter andan för att kväva gråten som vill välla upp inom honom, och han tvingar sig att fortsätta läsa, lugnt och liksom sakligt, precis som han är uppfostrad att göra, precis som hans far skulle ha gjort.

“Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund och kände ingen ängslan för kvällningens stund.”

Den sjuke kastar febrigt oroligt av och an med huvudet. Blicken flackar.

Han kvävs. Därav oron och skräcken. Han håller på att kvävas.

Den unge mannen som ligger i sängen skall dö och han vet om det.

Han är mycket rädd för att dö.



*

Margareta och Benjamin leker nakna i vattenbrynet i kvällssolen. Det är inte varmare än femton sexton grader, men de har väntat så på denna vår, denna sommar, de kan inte vänta mer.

Deras föräldrar tittar på. Fadern passar på att rensa stranden från sten som han slänger tillbaka i havet. Solen lyser så starkt också nu på kvällen att sanden ser ut att brinna. Vattnet glittrar, och björkarna och asparna vid bryggan glöder.

“Nu ska jag doppa mig”, bestämmer sonen plötsligt och tar ett par steg ut i vattnet.

“Men Benjamin, det är iskallt!” försöker hans mamma invända där hon står bredvid pappan på stranden.

Pojken vadar ut i vattnet utan att lyssna. Det är verkligen isande kallt, men han gör det ändå.

“Inte längre än till naveln!” ropar fadern.

Benjamin stannar, korsar armarna och drar in luft.

Sedan sänker han sig långsamt och bestämt ner i det ännu så kalla vattnet.

 

*

Den unge mannen ligger i sängen och svettas och gråter för att han skall dö. Den andre unge mannen sitter i en stol och försöker behärska sina känslor genom att läsa en dikt av Karin Boye.

“Vart gick sen vår evighet? Hur glömde vi bort dess heliga hemlighet? Vår dag blev för kort.”

Den unge mannen som läser fortsätter att läsa.

Det är som en besvärjelse.

Som en bön, nu när han inte längre får be, nu när han förlorat rätten att be.

Han tänker: Vi som inte längre tror, vi ber också, bara det att ingen lyssnar när vi ber.

“Vi strävar i kramp”, läser den unge mannen som sitter på stolen, “vi formar i strid”, han gör ett litet uppehåll mellan varje sats, “ett verk, som skall bli evigt—och dess väsen ...”

Han tittar upp på den sjuke i sängen som tillfälligt har lugnat sig och åter stängt sina ögon. Två vårdbiträden som lagt om den sängliggandes sår och vänt på honom lämnar tyst rummet när de är färdiga med sina sysslor.

“... är tid.”

Den unge mannen i stolen lägger försiktigt undan boken med Karin Boyes dikter, en samlingsvolym inköpt på bokrean i februari. Iakttar den andres andning.

Fortfarande kort och hastig, som en skrämd fågel. Huvudet rör sig ännu fram och tillbaka på kudden, men nu med mycket små rörelser.

Den unge mannen i stolen reser sig för att badda den sjukes ansikte. Den sjuke gnyr till, som om han blev störd i sin koncentration. Den unge mannen stryker honom över bröstet.

Känner revbenen. Låter handen vila.

Känner hjärtat som ännu slår.

 

*

Benjamin har doppat sig och springer hastigt upp ur vattnet.

“Såg ni dyket?” ropar han stolt och entusiastiskt och springer sedan genast tillbaka ner i vattnet

“Jättebra!” svarar fadern utan att ens ha tittat på honom eftersom han håller sitt vakande öga på Margareta som satt sig i den blöta sanden. “Kom upp nu innan ni fryser ihjäl.”

Britta smyger sin hand i Ingmars, för att få honom att för ett ögonblick släppa kontrollen. Egentligen älskar hon honom för hans kontroll, för det ansvar han tar på sig, hans myndighet, men det finns ögonblick då man borde kunna släppa taget en aning och bara låta allting vara som det är en liten stund.

Hon ser ut över det spegelblanka vattnet och det badande ungarna. Hon suckar lycklig?

“En gång var vår sommar en evighet lång ...” säger hon och trycker sin makes hand försiktigt.

Han kan inte ha känt igen diktstrofen av Karin Boye eller märkt hur hennes hand tryckte hans, för han släpper henne och plockar upp det stora badlakanet. Som alltid går det som en rysning av besvikelse genom henne när han riktar sin uppmärksamhet åt något annat. Han gör det med en sådan enkelhet. Det kostar honom inget att avvisa henne.

“Kom upp nu, ungar, sa jag!” ropar han och håller upp badlakanet som en uppmaning åt Benjamin som fortfarande är ute till midjan i det femtongradiga vattnet och Margareta, som sitter med stjärten i den kalla, våta sanden, “upp nu, sa jag, så får vi torka er!”

Barnen lyder båda, springer in i hans famn.

Han sluter sig om dem med sin värme som en skyddande ängel.

 

*

Benjamin ligger i överslafen, Margareta i den nedre. Precis som det skall vara.

Pojken har på sig en urvuxen urblekt pyjamas med små elefanter som står på något som ser ut som badbollar. Den glömdes kvar i sommarhuset över vintern. Han luktar på den. Hans sommarpyjamas.

Han har makat på sig för att ge plats på huvudkudden åt sina två favoritleksaksdjur, en sliten nallebjörn och en liten tygkatt. Han tycker om att se till att de får de bekvämaste platserna och kryper gärna ihop på madrassen nedanför kudden.

Margareta ligger som vanligt med Kalle Anka-tidningar i sängen. Modern sitter på en pinnstol vid sängkanten till nederslafen och läser aftonbön. Rullgardinen svajar en aning i draget från den lätta kvällsbrisen, den lite svalare luften letar sig in i rummet som en rännil. Allt är precist och uträknat av Gud. Allt är som det skall vara.

Modern ber högt för dem:

“Jehova Gud”, börjar hon och Benjamin och Margareta blundar för att moderns röst skall nå fram till dem ännu bättre med sin åkallan: Jehova Gud. Jehova Gud.

Jehova Gud som uppenbarade sig för Mose i en brinnande buske. Som ledde sitt folk genom öknen. Som delade Röda havet och lät hans utvalda vandra torrskodda på havsbotten. Som lät manna regna från himlen för att mätta dem.

“Jehova Gud” ber hon, “vi tackar dig för att vi fått uppleva denna dag och att vi får vara vittnen för dig. Vi ber dig om att du vakar över Margareta och Benjamin, mig och pappa i natt så att vi får sova gott och vakna upp till en ny dag imorgon och fortsätta ära och helga ditt namn i allt vad vi gör ...”

Benjamin lägger sig i fosterställning på madrassen. För ett ögonblick tittar han upp för att försäkra sig om att nallebjörnen och katten ligger där de skall på kudden. Han hör moderns röst. Ett myggnät är satt i fönstret och släpper in den svala kvällen. Han vilar i den trygghet som är Jehova. Han sluter ögonen igen, och om hans mamma hade tittat efter skulle hon ha sett att han log.

Ingmar dukar ut efter middagen. Han har en kökshandduk över axeln. Han älskar att plocka bort och diska rent, att återställa, att korrigera. Också om det är hans hustru som tagit på sig att städa undan i köket kan han gå efter med en trasa och göra det sista, göra det perfekt. Det är inte ett underkännande av hustruns arbete, han bara njuter så av att få göra det, och han tänker den möjligen omoraliska tanken, att just så måste Jehova ha känt det på skapelsens sjätte dag då han såg på allt det som han skapat och såg att det var gott.

Just så känner han sig: nöjd, i kontroll, och ren.

Nu kan natten komma och sedan nästa dag, om Gud vill.

De är beredda.

Plötsligt ser han sonens handavtryck på glaset blänka till i kvällssolen.

Det blev aldrig borttaget. Benjamin gick lydigt efter trasan, det minns han, men sedan måste något kommit emellan som det gör med barn.

Nu har barnen redan lagt sig, han kan inte tvinga upp dem för en sådan här sak, men han kan inte låta avtrycket bara vara.

Han tar kökshandduken från axeln och går fram till fönstret. Handavtrycket syns tydligt i kvällsljuset. Det är fettet från strömmingen som Benjamin åt med händerna.

För ett ögonblick stannar fadern upp och betraktar sonens avtryck.

Fem fingrar på varje hand. En sorts fullkomlighet. Ett kort ögonblick överväldigas han av tacksamhet. Över att ha fått förtroendet att bli far. Att Jehova skänkt honom detta oerhörda att förvalta som är två människoliv.

För ett ögonblick är han hjälplös inför så mycket kärlek.

Han står så, stilla, och bara tittar på sin sons avtryck. Han vill tacka och lovsäga Jehova för denna stund. Han vill be för att hans två barn skall bli goda tjänare till Jehova och med sina liv ständigt helga Guds namn.

Länge betraktar han handavtrycket. Blir stående som om han vill hålla kvar.

Sonens händer så små. Utspärrade. Liknar stenåldersmålningarna i de där franska grottorna han sett bilder på.

Solen sjunker över den spegelblanka fjärden.

Tvekar.



*

Den unge mannen som ligger i sängen andas ännu. Ett andetag i taget. All koncentration i rummet är samlad till dessa mödosamma, korta andetag. Den unge mannen som sitter på stolen bredvid fixerar hans mun och halsgropen som fortfarande häver sig, som ett vatten vars vågor är på väg att plana ut.



*

Tvekar, men det finns inget utrymme för tvekan.

Tvekan är skadligare än nästan allt annat.

Så utan att tveka mer torkar fadern med en rysning bort sonens avtryck från fönsterglaset.

Som något som måste göras.

Glaset är åter rent. Bara den nedåtgående solen och himlen speglas ännu i det.

 

*

Den unge man som ligger i sängen knyter plötsligt sina händer. Hårt, hårt knyter han dem. Sedan slappnar han av.

Den unge man som sitter i stolen tittar upp, som om han för ett ögonblick brustit i uppmärksamhet.

“Rasmus?”

Han reser sig häftigt.



Lines from Karin Boye’s poem “Eternity” have been translated by David McDuff.