från Astrakanerna

Marie Lundquist

De döda väller fram som vilt vatten när jag lyfter upp stenarna från marken. Jag har en ganska ansenlig samling nu. Som små spjut kastar jag dem mot pappret.



*

Jag sitter med blicken fastkedjad i diket och glor ner i det oansenliga. Det gamla passionerna är avrakade och sköljda i så många vatten att allt luddet flutit upp på ytan och flockats där. Kvar finns bara det renskrapade, gnagt ända in till benet. Med dessa salta rester bygger jag en vågbrytare mot döden som hela tiden överöser mig med sin oavslutade berättelse.



*

Om vattensköldpaddorna med sin lojhet vet jag ingenting. Jag lägger kinden mot skalet och grubblar på den svåraste av alla frågor, den om rastlösheten. Allt rostar nu, också de små obetydliga hänglåsen som legat nedsänkta i oljebad hela vintern. Det sägs att man kan lära sig tala om sexualiteten och jag tänker på vattenmelonerna och förvåningen över de svarta kärnorna i våra munnar och i allt det röda.



*

En skalbagge kan till exempel göras av koppar som läggs i ättika så att den ärgar till en vacker skarabégrön färg. Likaså kan en människa bli metallisk genom misskötsel och glömska och omformas till en halsring med ett lås som bara kan öppnas av en annan, bakifrån, med en rörelse som liknar en smekning över det som vi i dagligt tal kallar kroppens pelare.



*

Förutom asparna är det en viss sorts människor som upprätthåller småpratandets konst. Som propellerplan gör de alla till lyssnare med uppåtvända ansikten. Deras tal ynglar av sig överallt, i sågspånshögar, drivbänkar och trädgårdskomposter. Med skovel går jag runt och skyfflar ihop orden för att täcka den ömtåligaste plantan, tystnaden, vars namn är rosmarin.



*

Om gud finns står han instängd i en kammare som liknar den högra och framkallar en människa i skenet från en liten röd lampa. Med antenner känsliga för allt ömt letar han sig fram till den mest blodfyllda och överspända delen var helst den finns. Skär upp en linje från halsens fäste, ner genom armhålan och den böljande revbenskusten, filar ner en bit av gallret och knådar hjärtat tills det liknar en sydamerikansk jättepraktbagge, skimrande av metallisk glöd.

Read the English translation

Listen to an excerpt read in the original Swedish by the author:

The challenge of translating Astrakanerna began with the title. In Swedish, astrakanerna denotes the common name for a domestic variety of apples. It’s a name that carries cultural nostalgia, like a Honeycrisp or a crab apple in the United States. Swedish readers may also associate astrakanerna with the classic novel by Vilhelm Moberg Utvandrarna (The Emigrants; Albert Bonniers Förlag, 1949). Marie Lundquist and I wrestled with how to preserve these associations in English, but ultimately she suggested retitling the collection. The Garden of the Dead borrows a line from a moment that centers on grief and the “activities” of the dead, who, along with Death, frequently appear as a returning cast of characters in this book-length poem.

Lundquist also often creates words, which track logically to a Swedish ear thanks to an established system of prefixes, suffixes, and compound words. In English, the transliteral results can be less forgiving. As a poet and native Swedish speaker, I have found sound to be a trusted guide in navigating these moments. In “[If god exists, he is shut in an atrium like the one inside us],” Lundquist creates a word referring to the place on the body where god “cuts a line,” combining revben and kust with the possessive s and the article en: revbenskusten. The transliteral definition in English is “the rib-coast,” or “the coast belonging to the ribs,” but in this translation I chose instead to follow my ear. Sonically, “the surging coast of the ribs” more closely follows the lapping stresses of the Swedish language. 

My ear leads me to take liberties that, to me, prioritize a fidelity to the experience of a poem rather than a static transfer of its content. Though undoubtedly filtering Lundquist’s work through my own personal feel for image and sound, I try to follow her inventiveness into English whenever possible. When the opportunity arose to create a word in the same poem, I settled on “bone-bar” as the English mirror for the Swedish gallret—the bars on a window or a fence. Here, I felt that gallret, closely following revbenskusten, was doing more complicated image-work than could be encompassed by the word “bar.” In Lundquist’s poetry, the body is always nearby, listening for the preceding or foreshadowed images. My hope is that these translations do the same.

Marie Lundquist was born in Sweden in 1950 and is the author of twelve books of poetry and prose. Formerly a librarian and a teacher, she published her first book of poems, Jag går runt och samlar in min trädgård för natten (I Walk Around Gathering Up My Garden for the Night; Bonnier Alba) in 1992. The collection was published in English by Bitter Oleander Press in 2020, in Kristina Andersson Bicher’s translation. Lundquist also translates the work of Nobel Laureate Jon Fosse from Norwegian into Swedish. She is the recipient of numerous awards, including Sveriges Radios Lyrikpris (2002), a stipendium from the Svenska Akademien (2007), De Nios Lyrikpris (2008), and Aspenströmpriset (2015).

Miriam Åkervall is a poet and translator. Their translation of Astrakanerna (The Garden of the Dead; Albert Bonniers Förlag, 1995) by Marie Lundquist won an Honorable Mention in the 2024 Nadia Christensen Translation Prize and is forthcoming with Ugly Duckling Presse. Their poetry appears in Colorado Review, Black Warrior Review, The Greensboro Review, and elsewhere. Åkervall’s writing has received support from the Vermont Studio Center and the American Literary Translators Association. They live in Moscow, Idaho.