från En Enkel Berättelse
Marie Lundquist
Varför snubblar du över diktens tröskel? Du som redan fallit från den nedärvda berättelsens rygg. Rörde jag inte vid din tunga med saltade händer? Skylde jag inte ditt rämnande tal? Du kunde låtit tystnaden lägra sig i din mun. Avundats skakningen i fotografens hand: en puls genom bildens rastrerade hjärta.
*
Bli tvåstämmig. Både inomhusrösten och den utomhusliga, skavd av vädrets lek. Ha minst ett sår att handha, minst en grav att skotta igen. Identifiera sig med snödroppens blinda förhävelse. Bära alla dessa ännu ej avlossade ägg, dessa fosterbrev som skulle tagit dig tillbaka till ditt ursprung.
*
Aldrig har jag hört kärleken beskrivas för vad den är; en sågtand, ett slagregn som får oss att överge våra boplatser och gå rakt ut mot rännan, bländade av ett artificiellt löfte. Ett krig bryter ut, jämnårigt med våra famntag. Jag vaknar på natten med brösten spända som skålar och minns bilden av ditt ensamma ansikte strax innan allting lyfte i ett vrål av eld.
*
Du tvättar grus mellan dina fotografiska händer. Allt har med oss att göra, till och med ringlederna runt staden tycks utgöra ett slags vigselbevis. Jag antecknar nödvändigheten av att intellektualisera sin besvikelse. Hjärtat viltslaget i kroppen. Med vattenpass mätte vi kärleken, hörde inte svängningarna av självdestruktivitet. Jag häller salt runt din sovande kropp. Hela tiden andras uppmärksamhet som tjära på mina läppar.
*
Bli tvåstämmig. Både inomhusrösten och den utomhusliga, skavd av vädrets lek. Ha minst ett sår att handha, minst en grav att skotta igen. Identifiera sig med snödroppens blinda förhävelse. Bära alla dessa ännu ej avlossade ägg, dessa fosterbrev som skulle tagit dig tillbaka till ditt ursprung.
*
Aldrig har jag hört kärleken beskrivas för vad den är; en sågtand, ett slagregn som får oss att överge våra boplatser och gå rakt ut mot rännan, bländade av ett artificiellt löfte. Ett krig bryter ut, jämnårigt med våra famntag. Jag vaknar på natten med brösten spända som skålar och minns bilden av ditt ensamma ansikte strax innan allting lyfte i ett vrål av eld.
*
Du tvättar grus mellan dina fotografiska händer. Allt har med oss att göra, till och med ringlederna runt staden tycks utgöra ett slags vigselbevis. Jag antecknar nödvändigheten av att intellektualisera sin besvikelse. Hjärtat viltslaget i kroppen. Med vattenpass mätte vi kärleken, hörde inte svängningarna av självdestruktivitet. Jag häller salt runt din sovande kropp. Hela tiden andras uppmärksamhet som tjära på mina läppar.
