Fröken Jansson klär skyltdockorna i den stora modefirmans fönster. Årets mod är tweed, blåspräckligt, svart-och-vitspräckligt, brunspräckligt. Lätta promenaddräkter, praktiskt enkla, med en liten slät sportshatt—självförsörjande, arbetsamma, sakliga, för kontoret, men också för promenaden på Strandvägen och förmiddagens rundgång i butikerna.
Ett mod uppstår inte av en slump. Det är tidens ande, som speglar sig i modets växlingar, tidens och den unga generationens egenartade lynne och ideal. Den enkla förmiddagskjolen, som inte får bli för lång, talar om den yrkesskickliga kvinnan, mannens kamrat i arbete och sport. De diskreta färgerna—och ändå så raffinerade!—viskar om allvar och plikttrohet. Men den lilla capen, som faller så mjukt över axlarna, vajar för en fläkt från romantikens blåa land, dock inte den familjeromantik, som frodades idylliskt på gamla herrgårdar under blommande aplar, utan en annan, mörkare, kärvare, den som ännu omsveper resan och äventyret. Har den inte ett visst tycke av vingar, den lilla capen? Den resande är en gåtfull fågel med många hemligheter i sina skarpa ögon. Varifrån kommer den främmande? Vad har han sett, och vad har han gjort i främmande land?—Men det är inte bara resenären, som av ålder har burit slängkappan—det är också äventyraren—gentlemannen-boven, som smyger sig uppför kriminalromanernas mörka trappor, hämnaren i natten, som står utanför lagen och samhället men genom sitt guld är mäktig som ingen annan . . . Borta var det praktiska allvaret. Det är möjligt, att de raka linjerna bedrar. Den gröna hatten, ”pour le sport,” betecknar den enkel saklighet? Den susande smäckra sportbilen, är den arbetets triumf?
Över den förgyllda kvinnofigurens graciöst lyfta armar hänger tweed i utsökta nyanser, varmt, mjukt ylle i konstrik vävnad. Mattrött och mattgrönt djupnar inslaget mot det matta guldet och strålar ut en varm våg i den första höstkylan.
Långt borta i de skotska högländerna går fårflockarna på bete i drypande dimma. Genom stillheten klingar den lilla klockan på en gång trist och hemvant lugnande. Långa och lugna och grå rår sommardagens timmar, himlen är jämn och grå, tystnaden jämn och sövande. Det doftar av vått gräs och våt timjan och våt mull, det doftar fuktigt och svalt, och vänder man på nosen, luktar det får, hjord och trygghet.
Fåren har gamla ansikten, och de är gamla. När de böjer nacken bakåt och bräker, kommer deras bräkande som ett vemodigt eko ur gråa forntider. Fårhjordarna med rygg vid rygg som vågor i ett hav var med redan när Abraham och Lot långsamt flyttade sina tält över Mesopotamiens slätter, dagsresa efter dagsresa, drack redan då de friska dofterna, såg med lugna ögon ut över de förtonande kullarna och bräkte saktmodigt genom stillheten, medan människan förde dem med sig längre och längre mot otåligt efterlängtade nya riken att ta i besittning. Den ena grässlätten var lycklig som den andra, det eviga nuet rymde ingen längtan, det var bara människan, den omättliga, som tvang skapelsen följa med på en ändlös vandring mot löftets land. En dag tog herden fatt ett efter “ett av de tuggande djuren och band ihop benen på dem. Skräcken var över dem! Men efter de första skrämda ryckningarna, då den kalla metallen rörde vid deras varma skinn, låg de stilla, och ullen föll för saxen i stora flockar, utan att de fattade varför detta skulle ske eller ens förstod att undra. Och kom männen en kväll och valde ut lamm och vädurar ur hjorden och bar dem till det tillfälliga altaret av sammanplockade stenar, spratt fåren lika häftigt till och bräkte lika hjälplöst, och nu hann de aldrig lugna sig, ty nu gällde det livet. Men inte anade fåren betydelsen av den smala rökstrimman, som steg upp från stenhögen och mot de skockade ovädersmolnen, de visste inte ens att där fanns något att ana. Så klipptes deras ull och så togs deras liv för högre ändamål, och det lydiga och milda fåret framställdes som bilden av tålig offervilja. Men vad är det att tala om? Deras offer var inte stort. Ty för dem var den ena grässlätten lycklig som den andra, och det eviga nuet rymde ingen längtan.
Och Sydafrikas kullar och Australiens slätter är röda av fårblod och vita av fårull. Som fet gul snö faller ullflockarna i klippningstiden och packas i stora balar och lastas på stora skepp. Ut över haven!
När vi hör talas om avstånden mellan solsystemen, svindlar vi inte. Siffrorna är för stora att kunna fattas av tanken, och när vi säger: ”Tänk då!,” hycklar vi en förvåning, som vi inte känner. Så är det också med de väldiga havsdjupen. Vi vet, att under en stormpiskad yta ligger en avgrund av vindlös skymning, och vi stirrar ner i de vattenlager, där ljuset småningom förlorar sig, som om vi såge in i en sovandes drömmar.
Då och då hämtas vidunder upp i dagen: blinda eller självlysande varelser ur det eviga mörkret, rovfiskar med jättetänder, sagolika odjur med slingrande fångstarmar. Det är havets drömmar! Och vi spärrar upp ögonen, men i själva verket skrämmer vidundren oss inte, ty är vi inte alla framdrömda av krafter som vi tror om vad som helst, krafter som skapar de sällsammaste former i levande stoff, i kött och blod?
Men underligare än havsodjuren är de stora skeppen. Ty de är sammanfogade av död materia, järnbalkar, pansarplåtar och nitar, och ändå lever de sitt eget liv, vandrar utan drift, väjer utan syn, tjuter utan smärta, livnär sig av svart kol utan att känna någon hunger eller förnimma någon smak. Detta är inte havets dröm, det är människans. Och det mest främmande och skrämmande hos de stora skeppen är att de själva livlösa är herrar över tusen liv.
Allsmäktiga människa! Vandraren vid hamnen ser fartygen glida in mot kajen som triumferande jätteväsen för att lossa och lasta, och hans hjärta sväller av stolthet: vidundrets storhet är hans, människans! Vinscharna sänker sig över kolvagnarna, bökar i kolet, slukar en gigantisk munfull, höjer sig med hårt slutna käftar och vrider sig ut över de väntande fartygen för att viljelöst öppna gapet igen och spy ut sitt rov med säker precision. Och en enda man vrider maskinen, en man som inte skulle orkat bära mer än en bråkdel av vinschens byte. Vandraren betraktar honom med öm beundran: där står människan, herre över naturkrafterna.
Vad gör det att han har blå arbetsblus och grova svarta händer. Så långt kan en härskare ha råd att sträcka sig, när han är säker på sin makt. Snarare är det just maktens insignier. Men han har inte en härskares ansikte. Butter undergivenhet är ingen härskaregenskap. Och den böjda hållningen betyder inte bara tillfällig trötthet. Vem är egentligen herre här, människan eller maskinen?
Nu mörknar det—från fartygssidorna lyser de gröna och röda lanternorna, och hamnen speglar lyktorna på kajen och ljuset från hyttgluggarna. Nu söker matroserna sig in till bordellerna, till den kärlek som är dem tillstadd av skeppet och sjön. Mot de svarta skroven, där de reser sig ur vattnet som ointagliga spökfästningar, kluckar hamnens smutsiga små vågor sina vördnadsfulla sånger.
Men från hamnstäderna till industricentra forslas ullbalarna på tåg längs blanka skenor, och vallarna är svarta av sot. Stenkolsskogarna, som en gång frodades i immig hetta genom långa lata årmillioner, då amfibier vältrade sig i gyttjan kring breda floder, har fått ett ändamål: att hämtas upp för att mata den flitigaste bland kulturer och sprida sitt värmemättade stoft som en grådaskig dimma över ett landskap med långt underligare vegetation än stenkolstidens—fabriksskorstenarnas raka, välmurade pelarskogar med sitt tak av tung grå himmel, evigt verksamma monument över den segrande människotanken och människoviljan. Tanken? Viljan? Och människan omigen? Men segrare är det inte, som vandrar till fabrikerna, när visslorna viner i halvmörkret om mornarna, och segrare är det inte, som sköter vävstolarna med feberaktiga ögon och ödmjuka rörelser. Hurdant är garnet i dag? På det beror dagens förtjänst. Spolarna flyger som svalor, som pilar, fortare än både svalor och pilar, fortare än ett öga hinner följa. Garnet är bra i dag, det håller. Tack, gode Gud! Tack, goda spindel inne i spinneriet! Tack, invecklade och obegripliga, dunkande och surrande makter! Betänk, allgoda maskin, att både min man och min svåger är utan arbete, hur länge? Besinna, allsmäktiga stålkonstruktion, att min syster ska ha ett barn, du store tid, var ska de nu göra av det ?
Fröken Jansson klär skyltdockorna, och tweed är årets mod. Det är tidens ande, som speglar sig i de enkla släta modellerna, praktisk vardag, tillsatt med capens lilla fläkt av sport- och kriminalromantik. Vill du avläsa tidens väsen, vill du se den unga generationens lynne, så kasta en blick i de stora skyltfönstren! Där är kvinnans frigörelse tecknad i gråspräckligt ylle, där lyser teknikens triumf ur sakligt stränga linjer. Och så vacker är denna tidens ande, att ingen kvinna går förbi utan en liten längtansblick på dess utställda härlighet . . .
